ADHD
Kategori: Allmänt
Jag har läst så många gånger om just adhd bland framförallt män/unga pojkar.
Adhd kan drabba kvinnor också likväl som män. Adhd ser olikt ut från individ till individ men för mig började det redan som liten. Jag var väldigt hyperaktiv och hade svårt för att sitta still.
Mina klasskamrater hade lättare för att ta det lugnt och lyssna på lärarna medan jag hade svårt att fokusera på vad dom sa och vad det var dom ville komma fram till. Jag fungerande väldigt impulsivt redan som liten. Jag minns bland annat när jag var 5 år och klippte mitt hår. Jag hade hår hela vägen ner till höfterna men fick plötsligt för mig när mamma & pappa var iväg och mormor stod i köket att jag skulle korta ner det till axlarna. Den reaktionen min mamma gjorde när hon kom hem, minns jag fortfarande. I ett tappert försök hade jag gömt håret jag klippt av i hopp om att mamma inte skulle se att jag kortat ner det, haha!
Idag är jag 28 år gammal och har gått genom mycket i mitt liv. Jag har alltid funnit svårigheter i att fokusera, lyssna och genomföra saker & ting i rätt ordning. För mig var & är min hjärna full med miljontals med bollar i luften samtidigt som jag försökte hantera & försöka lägga i rätt ordning. Många gånger blev det tyvärr inte så.
När jag träffade min nuvarande sambo 2018 blev jag snabbt medveten om hur pass grov min problematik var. Han försökte förklara saker & ting för mig men antingen fann jag det inte intressant eller så gick det för långsamt. Samtidigt hade jag känslan av att jag älskade att analysera och diskutera saker så länge det inte var riktat mot mig eller var i en negativ mening.
Han försökte att få mig att fokusera på en sak i taget, & att stressa ner mig då jag alltid varit en stressad person pga av just min diagnos. Jag hade inte en tanke om att min adhd existera eller att den var ett så stort problem förrän jag träffa honom. Förstå mig rätt, han tvinga mig aldrig till att vara nån jag inte är eller att gå genom en utredning MEN han förklarade ofta för mig att det kanske hade hjälpt mig i slutändan, att få bukt på problemet.
I mars detta året (2020) bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag skickade en remiss till Modigo och därefter skickades jag in på väntelistan. Det tog ca 2 månader innan jag fick min första tid.
Testerna jag fick genomföra var spännande då jag alltid varit intresserad av att lösa problem och även att lära mig nya saker MEN jag var så trött i huvudet efter några minuter.
Jag började snurra på stolen, pilla på min ring & hade svårt att lyssna på vad både psykolog & läkare sa.
Det var som att alla ord som kom ut ur deras mun, åkte in genom ena örat & ut genom det andra. Frågorna var överväldigande & jag fick ta en paus bara efter 1 h.
I augusti fick jag svaret: adhd.
I 28 år har jag varit livrädd för att söka hjälpen jag egentligen behövt ha från start. Jag har fått alla möjliga diagnoser & mediciner men det har aldrig fungerat.
Nu äntligen kan jag förstå vad det egentligen rört sig om. Och äntligen kan jag få mediciner som faktiskt skapar ordning och lugnar ner min hjärna.
Därför ville jag också skriva detta inlägg.
Om du någonsin är rädd för att söka hjälpen eller för att få någonting på papper. Var inte det!
Adhd är en enorm drivkraft. Den har gett mig möjlighet till att utvecklas i det jag tycker om & har också lärt mig mycket kring mig själv. I september påbörjar jag ett nytt jobb, jag ska jobba med något jag aldrig tidigare gjort. Men jag vet att jag kommer fixa det galant.
